Varför söker man ofta bekräftelse hos folk som inte tycker om
En eller är dum mot en?
Jag har egentligen aldrig brytt mig om vad folk tycker om mig eller om ja klär mig rätt, säger rätt saker. Men nått ja inte klarar är när nån bestämt sig för vem ja är, hur jag är och varför ja gör vissa saker. Jag ÄR inte en dålig människa, jag vill ingen illa, jag är ärlig om näst intill allt. Det ja inte kanske skriker ut är
Sånt som sårar andra i onödan, saker ja kanske inte vågar vara ärlig om. Ibland är det jobbigt och konfrontera någon. Men annars säger ja helt vad ja tycker och varför. Har inga problem att ta en diskussion eller ställa nån mot väggen, men d gör ja endast när JAG har nått en viss gräns. När JAG känner att jag har ett behov av att få svar eller få rätsida på ett missförstånd. Finns ingen annan anledning och skrika ut sin ärlighet var och varannan minut av varje dag. Det sårar och är onödigt. Man är absolut inte falsk för att man inte "alltid" uttrycker sin åsikt i ansiktet på folk. När ska folk förstå d?

Sen lägger ja mig inte i andras business!!!! Ja hjälper, stöder och puschar min familj och mina vänner när dom själva inte vågar eller orkar uttrycka sina känslor. Jag är ingen åskådare när det kommer till och finnas där. Ja tar hellre på mig handskarna och får skit i slutändan men också vetskapen om att min vän mår bättre. Dom som känt mig länge VET att ja egentligen är en känslig tjej. Jag är inte hård som fan som vissa säger. Men ja gör vad som helst för dom ja älskar!!

Är jag boven eller hjälten? Ska ja sluta ställa upp, tänka mer på hur konsekvenserna Blir för mig när ja "lägger mig i"? ja vet inte..