Jag funderar ibland, på ganska mkt. Varför jag är som jag är och varför det finns folk som tror dom känner mig, vet vem jag är fast dom egentligen aldrig försökt lära känna mig. Det finns perioder i mitt liv där ja varit en "sämre" version av mig själv, nästintill nån jag inte ens är. Men ändå har en del så svårt att förstå, förlåta, glömma & gå vidare. Jag liksom alla andra har gått igenom saker som tar tid att bearbeta, saker som får en att vara på sin vakt, saker som gör att man tar fram en extremsida av sig själv. Tex. Ibland är ja extremt hård, allt är svart eller vitt och allt däremellan är skitsnack! Ibland är jag en väldigt sympatisk, sårbar, ensam person som Tar åt sig lätt av andras kommentarer eller sätt att vara mot mig. Bara för att det är så, betyder inte det att jag är falsk, att jag inte står för vem jag är eller att jag vänder kappan efter vinden, att jag skyller mina problem På alla andra. Tro mig, den ja straffar hårdast i alla situationer är mig själv. Oavsett vem som gjort fel. Men skillnaden på mig och många andra är att jag är ärlig om min sinnesförvirring, jag ljuger inte om att jag kan ändra min åsikt om nått från en dag till en annan. Att saker som är viktigt för mig kan bytas ut mot andra saker om en vecka. Jag har mina bästa vänner som jag vet känner mig för den förvirrade person ja är. Tackar er för att ni alltid har min rygg, inte dömer mig utan ger mig utrymme att byta känslor, åsikter och göra fel. Tror vi alla kan lära oss av varandra och inte vara så snabba och döma andra.